• Bockjakt

    Text: Ann-Sofie Skoglund – Foto: Ulf Johansson

      niklas2-gcwKlockan är strax före sju på kvällen när jag parkerar på en grusväg i ett soligt idylliskt åkerlandskap söder om Varberg. Jag är där för att möta och fotografera jägaren Niklas Espelund och för att lära mig mer om jakten på rådjursbockarna. Den så kallade bockjakten är en viktig händelse i jaktsverige och är på sätt och vis startskottet på den efterlängtade jaktsäsongen.

    Niklas Espelund har varit jägare i 24 år men halkade in på området av en slump. ”Det finns inga jägare i släkten”, säger Niklas medan han plockar ut sin bössa ur det skyddande fodralet, ”men då natur och viltvård hela livet legat mig varmt om hjärtat och intresset för vapen fanns så blev det på sätt och vis ändå ett naturligt kliv.” Efter att huvudsakligen ha jagat i Skåne, där han bott större delen av sitt liv, kom Niklas till Halland 2014 och fann sig till rätta i jaktmarkerna omkring Varberg med hjälp av jaktkollegan Jonathan Fexgård som driver Game Club West.

    Vad är det som lockar med jakt? Är det själva dödandet?”  Niklas stannar upp och funderar en stund. ”Naturupplevelsen och spänningen.” svarar han. ”Och gemenskapen såklart!”, tillägger han med eftertryck, ”Man träffar fantastiskt många trevliga och kunniga människor genom jakten. Det är en helhetsupplevelse, det är mer än att gå ut och döda något, det handlar om mer än så. Många av oss jobbar året om för att hålla viltstånd på en rimlig nivå, både för vår skull och djurens skull, och för att bibehålla en sund och stark djurstam.”

    Vi tar oss tyst fram till kanten av en rapsstubb med utsikt över fält och dammar. ”Här blir bra!”, säger Niklas och tar fram sin kikare. Vinden ligger rätt och vi sätter oss ner på marken. ”Men bockarna då, varför jagar ni dem?” frågar jag nyfiket. ”Det finns många olika falanger inom jakt, och många olika svar. Jag föredrar att jaga de äldre bockarna, de som har passerat toppen och är på retur. De bockarna behöver rensas bort så att andra yngre bockar med nya friska gener kan ta sig in på markerna. Dessutom så är det bra att hålla beståndet nere, för rådjur tillsammans med älg orsakar mycket skada på växande skog,”. Jag funderar en stund på hans svar. ”Så det handlar en del om omvårdnad av både marker och djur?”, undrar jag. ”Ja absolut men självklart inte enbart, köttet är såklart också intressant. Rådjuret har ett fint mörkt kött med god smak och kött från djur som levt fria och lyckliga liv och som aldrig behövt lida i transporter eller inför slakt smakar bättre. Mycket bättre. Sådant är också viktigt.”.

    Någonstans i närheten av där vi befinner oss finns det en mycket gammal bock, det har markägaren berättat för Niklas. Bockens ålder kan bestämmas ganska bra även på avstånd om man vet vad man ska titta efter. ”Dels tittar vi på hornen, på dess storlek och på hur slitna hornspetsarna är, dels på rosenkransarna som sitter nederst på hornet och vars form kan ge en ledtråd om djurets ålder. Dels tittar vi på djurets kropp, hur stort eller litet det är och på bakdelen som genom sin form kan bidra med ännu en pusselbit. Sedan lägger man samman allt och får en ungefärlig ålder. När man är ute ofta så lär man sig känna igen djuren på deras utseende, även om djuren för en utomstående ser nästan precis likadana ut. Det händer att vi följer bockar under många år innan vi beslutar att det är dags för en viss bock att avlägsnas.”. Vi tittar tyst ut över fältet en stund innan jag dristar mig till att fråga vad planen är för den gamle bocken om Niklas får syn på den. ”Då ska jag ge det ett försök, se om jag kan skjuta den. Den är på retur och har gjort sitt här på markerna, nu måste nytt blod få komma in.”.

    niklas-gcwNiklas spejar bort över fältet och pekar ut en räv som stannat upp och misstänksamt tittar mot oss. Inga bockar syns till. Det blir många timmars väntande i skog och mark när man är jägare, det är inte som många tror att man bara går ut och skjuter ett djur. ”Nä”, skrattar Niklas, ”jag har spenderat betydligt fler timmar med att vänta på djur, på att förbereda inför jaktsäsongen, med att mata änder och fasaner och med att bygga jakttorn än vad jag har spenderat på att faktiskt skjuta. Ibland tror folk att alla jägare är blodtörstiga typer som bara går ut och skjuter, men så är det inte. Det är så mycket mer för många av oss.”. 

    Solen närmar sig horisonten och i brist på djur så förflyttar vi oss till en ny plats en bit bort. Bockarna lyser med sin frånvaro ikväll och bortsett från några harar som leker på fältet bredvid och gäss som flyger över oss så är det stilla. ”Jagar ni på många ställen?”, viskar jag för att inte störa tystnaden. ”Jo, här omkring Varberg är det så. Vi har ett antal jaktmarker som vi nyttjar till olika typer av jakt.”, Niklas svarar medan han fokuserat tittar i kikaren mot något som kanske kan vara en bock. ”Men av respekt för markägarna så berättar vi inte för andra var vi håller till eller på vems mark, det vet bara de som är involverade i jakterna.”. När mörkret börjar lägga sig och utan att någon bock varit synlig så beslutar vi oss för att packa ihop och bege oss tillbaka mot bilarna. ”Är du besviken?”, frågar jag Niklas. ”Nä, inte alls. Det är så här det är, mycket väntande. Ibland går det vägen men oftast inte. Det var i alla fall en fin kväll och jag vet ju att bocken är här någonstans. De gamla bockarna är riktiga utmaningar, de är erfarna och därför något mer skygga än ungdjuren. Men det kommer fler kvällar. Många fler kvällar.”, svarar han och ler brett.

Comments are closed.