• Kråkjakt

    Text: Ann-Sofie Skoglund

    Fotograf: Johan Kvorning (arkivbilder)

     

    Kråkjakt

    Det är en tidig morgon i januari och solen är ännu inte uppe. Marken är täckt av ett gnistrande frosttäcke som knastrar under våra fötter när vi beger oss iväg mot vårt gömsle, placerat i kanten på ett fält utanför staden. Gömslet består av höbalar som staplats ovanpå varandra, dekorerat med grenar och kvistar och med några träd som skydd i ryggen. Vid jakt på svartfågel är viktigt att vara ute i god tid, helst i skydd av mörker, innan fåglarna börjar lämna nattkvist.

    Kråka tillsammans med andra svartfåglar, är predator. Kråkans byten innefattar t ex andra fåglars ägg, fågelungar, harungar samt kaninungar, något som kanske kan komma som en överraskning för många som inte är jägare. Kråkfåglarna är i Sverige många till antal, har hög förökningstakt och få naturliga fiender som håller beståndet i schack. Det kan, sett till djurlivet i ett område, vara positivt att skjuta av kråkfåglar ett par gånger per år.

    Inför denna jakt har Jonathan och Niklas under tre dagar lagt ut gammalt bröd i anslutning till gömslet. Detta har skett under dygnets mörka timmar, allt för att kråkfåglarna inte ska se varifrån brödet kommer då de annars kan börja ana oråd. Kråkfåglar är av naturen försiktiga och kan definitivt lägga ihop två och två, det är därför en utmaning att både förbereda för kråkjakt och att jaga kråka.

    Precis innan den vinterbleka gryningen närmar vi oss så gömslet. Med i packningen har vi en sista omgång bröd samt lockfåglar av svart plast. Lockfåglarna samt bröd placeras ut med hänsyn till väder och vindförhållande, detta för att säkerställa att fåglarna kommer att vara inom skotthåll när de går in för landning. Väl maskerade sätter vi oss till rätta i gömslet, nu är det bara att vänta på att solen går upp och att djurlivet börjar röra på sig.

    Vi hinner med en välbehövlig värmande kopp kaffe innan solens första strålar bryter igenom de tunna dimslöjorna över landskapet och kort därefter hör vi första kråkan på väg in mot brödet. Vi tittar försiktigt över gömslets vägg, noga med att inte röja vår position och försöker lokalisera kråkan. Niklas och Jonathan plockar upp sina bössor. Redan innan fåglarna är inom håll har Jonathan och Niklas bestämt vem som ska skjuta vilken fågel.
    När kråkan, som nu har fått sällskap av ett par kråkor till, når skotthåll reser sig Jonathan och Niklas upp och tar sikte. Fåglarna hinner inte undan och efter några smällar faller tre fåglar till marken.

    Då vi redan hör nya kråkor på väg in, vill vi inte låta de fällda fåglarna ligga kvar på marken. Risken är att någon av kråkorna ligger med bröstet uppåt, något som skulle väcka misstankar hos inkommande fåglar i luften och riskera att dessa viker av. Den lille cockerspanieln Snipe har hela morgonen ivrigt väntat på sin tur och skickas nu ut för att apportera fåglarna. Snabbt och effektivt hämtar Snipe kråkorna och levererar dessa till Niklas i gömslet innan han återigen, motvilligt, sätter sig i väntan på nytt uppdrag.

    Jonathan spanar försiktigt upp i luften. En bit bort syns nya inkommande fåglar som snabbt identifieras som kajor. Niklas och Jonathan gör sig åter redo och Snipe kan inte hålla tillbaka ett litet exalterat gläfs. En hund som varit med och jagat från gömsle kan bli en bra hjälpreda då hunden ofta tidigare än jägaren upptäcker inkommande fåglar, det gäller alltså att ha koll på sin hund och var hundens uppmärksamhet finns.

    Kajor är både mindre och mer snabbflygande än kråkor och kräver därför lite mer av skytten. De åtta kajorna cirkulerar lite avvaktande ovanför det utslängda brödet bara för att sedan plötsligt dra vidare norrut. Niklas kikar ut för att se vad som kan ha skrämt kajorna och får syn på att en av lockfåglarna har ramlat och ligger på sidan, något som självklart gjort kajorna misstänksamma. Jonathan smyger snabbt ut och rättar till lockfågeln.

    Vi hinner inte mer än att sätta oss igen förrän det välbekanta ljudet av kråkor skär genom luften. En snabb titt genom gömslets grenverk avslöjar att även kråkorna denna gång verkar vara lite avvaktande, trots att lockfåglarna nu står rätt. Niklas provar att locka på kråkorna genom att härma deras läte. Kråkorna blir uppenbart intresserade av ljudet och efter några omgångar med lockläte så ser vi hur fåglarna glider in över maten. Ett effektivt skytte genererar nya apporter för Snipe att hämta.

    I fjärran uppenbarar sig en flock trutar. Truten är även den en predator och livnär sig generellt på samma föda som kråkfåglar, dock i större mängder. Jonathan och Niklas gör sig återigen redo. Trutars landningsmönster skiljer sig från t ex kråkfåglars mönster. Där kråkfåglar oftast går rakt in på lockfåglar och mat, kan man ofta se att trutar flyger i en långsam spiral ner mot marken. Detta innebär att man måste sitta extra still i gömslet, allt för att inte dra uppmärksamheten till sig. Att jaga trut kan vara en ganska tålamodsprövande upplevelse, då det gäller att vänta tillräckligt länge för att trutarna ska komma ner på en lagom skotthöjd.
    Jonathan säger plötsligt ”Nu!” till Niklas och båda ställer sig upp ur gömslet. Även om majoriteten av trutarna lyckligt kunde flyga iväg så resulterade den stilla väntan i tre skjutna trutar.

    Efter ytterligare en timme, och några fler fällda kråkor, tycker Jonathan och Niklas att det räcker för idag. Det har varit en bra morgon i gömslet men nu kallar dagens andra plikter. Några lantbrukare på andra sidan staden har kontaktat Jonathan för att få hjälp med de tusentals gäss som slår på deras grödor, med stor ekonomiska förlust som resultat. Vi plockar ihop morgonens fällda fåglar och beger oss tillbaka mot bilen medan den bleka vintersolen långsamt stiger och jagar dimman på flykt.

    JK0_2547-119JK0_2574-145 JK0_2686-250 JK0_3078-5 JK0_3178-105 JK0_3206-133

Comments are closed.